När jag gick i högstadiet var gympan det värsta jag visste. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Jag gillade inte att vara i puberteten, jag gillade inte när det kom hår och när brösten började växa ut. Min kropp och jag var inte vänner och hur fasen hade de då tänkt att jag skulle kunna stå naken ihop med andra och duscha?! Hela tanken var ju vansinnig!

Jag gjorde allt för att slippa duscha. I högstadiet tog jag med mig handduk och tvål in på toa och tvättade mig så gott jag kunde där. De andra tjejerna frågade såklart varför jag inte duschade med dem och jag svarade bara: ”Jag vill inte duscha med andra, jag gillar inte min kropp.” Det vara så synd egentligen, jag fattade verkligen inte att jag såg ut precis som jag skulle.

I gymnasiet var det så jobbigt med duschen att jag gick till skolpsykologen och fick ha en egen separat dusch. Annars hade jag vägrat vara med på gympan.

Känner ni igen er? Hatar ni också att duscha efter gympan?

Kram från Kitty!

Ps. Mitt nya nattlinne på bilden kan man ha när man inte gillar sin kropp… ehh, eller inte!

Jag minns hur mycket jag tittade och jämförde i omklädningsrummet efter gympan. Oftast var det ganska ledsamt. Sami hade enorma muskler, själv såg jag ut som en tändsticka. Janne hade redan fått könshår, själv var jag helt kal och len. Daniels hår var tjockt och lockigt, mitt var tunt, rakt och mjälligt.

Men nu vet jag att alla är missnöjda med någonting och att de flesta jämför sig med andra. Kanske kände sig Sami för grov och var avundsjuk på min smala lilla kropp.

Jag tror att det bästa man kan göra är att försöka bli vän med sin kropp. Att försöka hitta fördelar med hur man ser ut. Om man är missnöjd med sitt hår så kan man försöka tänka bort det och istället vara överlycklig över sin fantastiskt fina näsa.

Vad tror ni?

I min klass vara det väldigt mycket prat om att vara snygg. Skulle man vara snygg skulle man ha långt hår, vara smal och ha bröst. Därför var det ett himla jämförande på gympan. Vi stod nakna eller halvklädda inne i det sunkiga omklädningsrummet både före och efter gympan. Detta var vad som brukade hända:

♥ Vi provade och jämförde varandras BH:ar.
♥ Vi jämförde längd och vikt.
♥ Vi undersökte vem som hade mest eller minst hår på kroppen.
♥ Vi höll in magen för att se vem som blev smalast.
♥ Vi granskade varandras bröst för att se vem som hade störst och ”finast”.

När jag skriver ”vi”, så menar jag nog mest de, för jag var kanske bara med en gång eller två, jag mådde så dåligt av det. Jag orkade inte försöka passa in i någon annans mall. Jag vara ju bara jag! Kanske var det därför jag vägrade vara med och duscha? Jag önskar bara att jag hade varit lite tuffare och vågat säga ifrån, för jag vet att det fanns andra där som mådde sjukt kasst av det som hände, men jag vågade inte.

Hur är det i ditt omklädningsrum? Vågar du säga ifrån när det blir för fixerat? Skriv!

Kram, Kitty!

Ibland är det svårt att hålla sams även om man är bästa vänner. Min allra första bästis kunde ibland förvandlas till min värstis, min värsta ovän.

En gång när jag var hemma hos henne och vi var ute i en skog som låg en bit bakom deras hus, sa hon plötsligt att hon inte ville vara med mig längre och skulle gå hem. Och jag fick inte följa med! Jag hade ingen aning om var vi var någonstans eller hur jag skulle komma hem. På den tiden fanns det inga mobiltelefoner (eftersom jag, precis som Lina, är född på stenåldern) så jag kunde inte ringa mamma och be henne hämta mig. Jag var helt lost! Jag var så himla arg och tyckte att hon som skulle föreställa min bästis, betedde sig så sjukt taskigt! Och det här var inte enda gången. När vi var riktigt små kunde vi ha hur kul som helst i några timmar, men det slutade alltid med att vi hamnade i slagsmål. Hon sparkade och jag bet. Våra mammor fick dra isär oss.

När vi blev lite äldre handlade det mer om att hon skulle ha snyggast kläder, coolast prylar, mest killar och så vidare. Tillslut orkade jag inte mer och under en period hade vi ingen kontakt alls. När vi blev äldre hittade vi tillbaka till varandra och blev vänner igen. Nu är hon den mest generösa människa jag känner, även om vi inte träffas så ofta.

Det är konstigt hur ens bästa vän som man kan ha så sjukt roligt med och som man oftast vill hänga med jämt, kan förvandlas till ens värsta ovän, bara sådär! Varför är man taskig mot någon man tycker om? Kanske handlar det om osäkerhet, om avundsjuka. Jag vet inte. Vad jag däremot är säker på är att ni också har bästisar som ibland blir era värstisar

Skriv och berätta! Vad ska man göra när ens bästis blir ens värstis?

Ta hand om er!

Har du också haft svårt att komma upp på morgonen de senaste veckorna? Många tycker att det är en jättejobbig årstid och blir lite nedstämda och ledsna inombords. Här kommer ett litet tips på hur du kan pigga upp en polare! Skriv några rader till en kompis och berätta varför hon/han är en så schysst vän. För att göra det extra personligt kan du, istället för att maila, skicka ett handskrivet brev på fint papper eller ett snyggt kort! När min bästis skickar brev till mig brukar hon lägga ner en bild på henne och mig som jag inte sett tidigare, det gör mig alltid lika glad! Lovar att det kommer uppskattas och att du kommer känna dig riktigt bra i hjärtat!

Kram

Vi har peppat och ägt ett bra tag här på Mensbloggen. Det tycker jag att vi ska fortsätta med trots att det blivit dags att byta ämne. Men det återstår fortfarande en viktig sak att göra. Vi måste ju berätta vem som vann biobiljetterna i ”Var snäll och vinn-tävlingen”. Det var flera av er som skrev härligt peppiga inlägg. Vinnaren som får gå på bio tillsammans med en av sina vänner är… Julia!
Så här skrev hon:

”Hej hej!
Jag har i en period varit väldigt missnöjd och känt att jag inte duger. Nu vet jag att jag duger som jag är. Jag är fin och söt, trots att min kropp inte ser ut som en modells. Även om jag inte är bäst på allt, vet jag att jag är tillräckligt bra. Jag är bäst på att vara just jag. Hur kul kan det vara att vara bäst? Nu trivs jag oftast bra med mig själv och skulle inte vilja vara någon annan. Jag vet att jag är uppskattad av många för den jag är.

Att jag mår så bra beror till stor del på mina underbara vänner som får mig att må så bra. De får den där klumpen av något jobbigt att smälta bort. Det ersättas av något varmt och fint. Vännerna får mig att skratta när livet känns surt. De är verkligen världens bästa kompisar som ställer upp när något är jobbigt. Bara en kram betyder så mycket när livet känns tungt, och de ställer alltid upp. De är bäst och jag älskar dom så. <3″

Imorgon förmiddag startar vi nästa ämne. Då tittar vi ner mellan benen, mer avslöjar jag inte nu!
Vi ses imorgon!

Henrik ”Henke” Larsson, Helsingborgaren som har ägt både på och utanför Europas fotbollsplaner.
Som lirare är han en stor förebild och har under hela sin karriär varit en sjyst spelare som alltid sätter laget framför sig själv. Kanske till och med lite för mycket för sitt eget bästa. Henke kommer inte från en elitfamilj och har inte haft någonting ”gratis”. Han har genom fotbollen visat oss att allting är möjligt om man bara vill och använder sin talang rätt. Den killen äger! (Numera även mycket pengar.)

Clint Eastwood har varit en hjälte för många på grund av sina västern- och polisfilmer. Lång, trygg, respektingivande med sin skarpa blick och med en röst av rasspigt sågspån.

Vi är tyvärr väldigt ålderfixerade i vårt samhälle och ibland tycker jag att man inte tar tillvara på den kunskap och erfarenhet som finns hos de äldre. ”Clintan” regisserade vid 65-års ålder filmen ”De skoningslösa”, blev nominerad till 9 Oscars och vann respekt hos de svårflörtade kritikerna. Han har efter detta radat upp kassasuccer och Oscarsnomineringar till en mängd filmer.

Idag 79 år, färdigställer ”Clintan” två nya filmer.
Ett sant föredömme för alla åldrar!

Det finns en person som verkligen kan få mig att känna att ”jag äger”. Hon vågar verkligen se ut precis hur som helst, och ibland när jag tvivlar på mig själv eller känner mig som en julgran brukar jag kolla in bilder på henne från åttiotalet. Hon är snygg, grym, sjunger skitbra, men är samtidigt så härligt annorlunda och konstig. Jag pratar såklart om Cyndi Lauper! För ”Girls Just Wanna Have Fun”, eller hur?

Malmös allsvenska damlag förlorade söndagens viktiga fotbollsmatch mot Linköping. Nu ser gulddrömmen ut att försvinna bortom ståläktaren. Jag träffade Malin och Emma på Malmö IP för att kolla hur dom behåller självförtroendet och lagandan uppe när det blåser motvind.

Vad kul det är att skriva här på Mensbloggen, speciellt när ni skriver så fina kommentarer. Det är då man vet att ni läser. Ibland är era kommentarer roliga och ibland väldigt allvarliga. Maja skrev såhär:

”Hejhej !
Jag har en kompis som alltid är på mig.
Jag gör jämt fel och hon snackar skit om mig!
Jag vågar inte säga till henne, jag vet inte vad jag ska göra.
Känner bara för att dö.
Tacksam för svar.”

Innan jag själv svarar vill jag be dig om hjälp, känner du igen dig i Maja?
Hur skulle du gjort om en kompis totalt pajar ditt självförtroende?

Visst har vi alla lite svarta tankar ibland och känner att vi tappat självkänslan nånstans under sängen. Jag har lite tips om hur du kan peppa dig upp ur din lilla grop igen:

Boosta dig
Skriv en lista på allt som är bra med att vara just du och ingen annan.