Sjukt bra fråga. För vissa är den asviktig, för andra är den inte viktig alls. För vissa som är så överviktiga att de blivit sjuka och mår jättedåligt eller för de som inte kan gå upp i vikt hur de än kämpar, kanske vikten är det allra viktigaste i livet medan det för andra inte spelar så stor roll alls.

För mig var vikten superviktig ett tag i livet. Då trodde jag att jag skulle bli både lyckligare och mer lyckad ju mindre min vikt var. Nu vet jag att det inte stämmer. Att det i de flesta fall inte spelar någon stor roll för lyckan eller hur lyckad jag är som människa vad vågen står på, utan det viktiga är hur jag och min kropp mår.

Att stirra på siffror på vågen och göra dem till det viktigaste i livet har bara gjort mig ledsen. Jag väger mig inte längre faktiskt. Tycker det känns onödigt eftersom jag vill försöka känna efter hur jag mår inifrån och ut och inte tvärtom.

Hur viktig är vikten för dig? Berätta.

Kram Jonna!

Det var i slutet av 9:an. Min klass var på
väg med färjan över till Köpenhamn (Öre- sundsbron fanns inte på den tiden). Vi skulle gå på Tivoli och fira att högstadiet snart var över. Det var varmt och soligt ute och jag hade ett par superkorta jeans- shorts på mig.

Hela båten var full av klasser från alla möjliga skolor som skulle över till Danmark, och jag och mina kompisar började snacka med några killar som gick i ettan på gymnasiet. Vi satt allihop runt ett bord, och ni vet hur det blir när man sitter ner – låren flyter liksom ut. Efter en stund hör jag en av killarna viska lite halvhögt till sin kompis: ”Kolla vilka feta lår hon har!”, och så pekade han på mig.

Jag hade aldrig tänkt på att jag skulle ha fetare lår än någon annan, så jag blev helt chockad. Shit! De här shortsen kan jag ju inte ha! Jag har ju feta lår!!!

Det tog faktiskt 16 år innan jag vågade ha korta shorts på mig igen. Visst är det helt sjukt?! Bara för att en kille jag inte ens kände snackade en massa goja! Usch.

Har du fått höra något om din kropp som du inte ens själv hade tänkt på tidigare? Skriv!

Kram från Tora

Ps. Mina lår uppifrån, en dag i september 2010…

I kommentarerna jag får från er kära läsare, så är det många som skriver om fett. Fett på låren och rumpan allra mest. Det verkar som att alla plötsligt hatar sina lår!

Grejen är den att vi människor behöver fett. Många av de tjejer vi ser i tidningar och på TV (i tex Top Model) ser inte friska ut. Det är lika farligt att ha för lite fett som för mycket. Vi hör ju så mycket om det farliga med fettet, men vi glömmer att fett kring rumpa och lår är väldigt naturligt och faktiskt nyttigt och dessutom snyggt.

En sak som vi tjejer inte får glömma är att våra kroppar faktiskt ser annorlunda ut än killars. Många av oss har rundare lår och rumpor, och anledningen till att tjejer har mer fett än killar är att vi ska vara bättre rustade för graviditet och amning. När man får barn måste ju kroppen ha tillräckligt med energi för både en själv och barnet, så är det bara

Så alla ni som har fettkomplex, nu ska ni få mitt bästa råd, någonting som hjälpte mig skitmycket: Gå till ett badhus och se dig omkring. Så ser riktiga kroppar ut! Inte som de i tidningarna.

Puss och kram från Kitty!

Ps. Den här bilden tog jag i smyg i Spanien. Det är en fin rumpa med lagom mycket fett, men de här shortsen är för små! Ajjjj!!

Jag har ju skrivit tidigare ett jag hade väldigt mycket viktkomplex när jag var yngre. Jag tyckte att jag var smalast i hela världen. I jämförelse med mig var min kompis David stor som en tjur tyckte jag. Därför blev jag väldigt förvånad när jag fick reda på att han vägde mindre än jag trots att vi var lika långa.

Komplex gör att man ser världen genom konstiga glasögon. Kroppsdelar blir jättestora eller pyttesmå fast de inte är det egentligen. Man hakar upp sig på någonting som man tycker är fult och tror att andra också tycker det.

Jag blev överlycklig när det visade sig att David var smalare än jag. Han hade inga viktkomplex alls. Då började jag acceptera min kropp och inse att jag faktiskt inte var smalast i världen. De konstiga komplexglasögonen var äntligen borta.

Kram, Manne!

Ps. Ungefär som den här hunden tyckte jag att jag såg ut, innan jag fick av mig de knäppa komplexglasögonen

Mitt absolut största komplex har alltid varit mina fötter. När jag gick i 3:an på lågstadiet hade jag storlek 39. Då minns jag att jag var jättestolt och trodde att det var något fint och bra med stora fötter.

Men när jag sen var 13 och hade storlek
41 så var det en tant i en skoaffär som skrattade åt mig och sa, ”Ursäkta att jag skrattar, men att vara så ung och ha så stora fötter är verkligen inte vanligt…” Vilken jäkla idiot-tant!! Efter det har jag
alltid skämts.

Jag blev mästare i att gömma mina fötter och tår i sanden, under mattor, i kuddar och på tusen andra konstiga ställen. Inte bara det att de är stora, de är knotiga också. Pappa har stora fötter och mamma har knotiga, tro fasen att jag skulle få både och!

Jag tyckte det var skitjobbigt, tänkte på mina fula fötter varje dag, men sen träffade jag min bästis Ola och när han fick syn på mina fötter sa han: ”ÅH! Vilka söta kråkfötter!” Sen började han kalla dem ”kråkisarna”. Samtidigt som han liksom såg att de var knotiga och skeva så visade han att han gillade dem, precis som de är.

Nu gillar till och med jag  mina kråkisar och när jag träffade min kille Per för sju månader sen så tänkte jag på Ola och att det var lika bra att langa fram kråkisarna direkt, så slapp jag vara orolig och gömma dem. Per är lite sur och tycker att Ola är taskig när han kallar dem kråkisarna, men jag gillar det. Det är en sådan fin kärlek till de fula, söta fötterna jag har.

Hur kom du över ditt komplex? Skriv!

KRAM!

Det finns vissa superbra grejer med att bli äldre. När man går i skolan så tror man oftast att just det som gäller i min klass eller på min skola är det som stämmer med verkligheten. Att man ska se ut, sminka sig, vara och klä sig på ett visst sätt.

Eller om man följer en viss blogg, då kanske man tänker att allt den personen skriver är sant och så glömmer man att det finns en hel värld där utanför skolan och bloggarna som tycker och tänker någonting helt annat! Likadant kan det vara med vissa ”tjej”-tidningar och TV-program.

Men den som är snyggast, som alla lyssnar på och vill vara som när man är yngre, kanske inte alls har samma status längre fram. Folk gillar olika saker, olika kroppar, olika utseenden, olika stilar. Vi är mer öppna och härliga med sådant där än man tror och det märker man väldigt tydligt när man blir äldre. Många gillar till exempel magar, lår och stora fötter. Det vet jag av egen erfarenhet!

Puss och kram, du är bäst, du är perfekt, sluta jämföra dig!

Ps. Ibland känns det som om alla komplex bara ramlar över en!

…hur man ska se ut egentligen? Överallt finns föreställningar om vad som är ett vackert utseende.  Men det ser ju olika ut beroende på var man befinner sig i världen och NÄR.

För drygt 100 år sedan var idealet för tjejer här i Sverige att vara mullig och kurvig. Då tyckte man det var det allra snyggaste.

Men ideal förändras. Här och nu där vi bor, bombarderas vi av bilder som faktiskt bara visar ett enda ”rätt sätt” att se ut på för tjejer: smal med stora bröst, vältränad, långt vågigt hår, stor mun o s v. Den här typen av tjej syns överallt i reklam och på TV.

Ordet ideal betyder något som är överjordiskt, fullkomligt, upphöjt… ja, alltså något som faktiskt inte kan finnas i verkligheten, eftersom det är FÖR perfekt! Inte underligt att det blir så himla svårt att nå dit. Det är ju inte ett verkligt utan ett photoshoppat och påhittat IDEAL!

Vissa kan känna att idealen tar över och gång på gång får en att känna sig misslyckad. Att försöka bli en bra version av sig själv och att försöka må så bra som möjligt är väl en sak, men att sträva efter något overkligt ideal tror jag i längden bara gör en ledsen.

Så vem är det i slutändan som faktiskt ska bestämma hur jag ska se ut? Idealen eller något annat? Vad tycker du?

Kram Jonna

Ps. Jag och min kompis Jezzica pratar om ideal ibland. Jezzica brukar visa mig konstiga photoshoppade bilder på tjejer utan midja och sånt, och så skrattar vi åt eländet, som här. Efter att vi varit lite arga förstås.

Åh, mina älskade Mensbloggsläsare! Ibland när jag läser era inlägg så vill jag bara gråta. Ni måste börja gilla er själva och sluta skämmas! Vissa av er mobbar verkligen er själva, ni skriver att ni är tjocka, äckliga och fula. Att ni hatar era kroppar och måste ändra er, bli bättre, snyggare eller till och med banta.

Snälla, snälla försök se allt det fina ni har, ni är fantastiska och unika personer med så mycket fint att ge! Livet är så mycket viktigare och roligare än att trycka ner sig själv och bara tänka på utseende. Tänk på allt fint som finns: kärlek, riktiga vänner, familj, bra film, fin natur, sommar, jul, musik…

Vi människor ser olika ut och är olika, så är det bara. Gå inte på de dumma-skit-idealen som vill få alla att se likadana ut, man blir inte lyckligare av det.Vem har ens hittat på det? Jag känner flera kändisar, TV-stjärnor och modeller, ingen av dem är lyckligare eller bättre än någon av oss andra. Kanske är det tvärtom, att de innerst inne mår sämre bara för att andra tycker att de är perfekta när de själva vet att de bara är vanliga människor precis som du och jag!

Nu vill jag ha en massa bra pepp från dig till de som läser som inte gillar sig själva, varsågod och skriv!

Ps. Såhär upprörd blir jag när ni mobbar er själva.

När man kommer tillbaka efter sommarlovet och ens kompisar har blivit längre, blondare, smalare, korthårigare, bystigare, eller vad det nu är, så kan det vara lätt att börja jämföra sig och hitta nya ”fel” på sig själv som man inte tänkt på tidigare.

När vi hade hälsokontroll i början av 8:an visade det sig att jag hade gått upp 8 kilo det senaste året. Jag hade börjat rida mycket mer än tidigare och jobba en massa i stallet, och när man jobbar fysiskt med kroppen får man mer muskler och behöver mycket mer energi än innan – jag hade helt enkelt börjat äta som en… ehh.. häst

Jag försökte att inte hänga upp mig så mycket på viktuppgången eftersom jag visste vad det berodde på, men ändå var jag ganska chockad och kände mig lite obekväm i min nya bastantare kropp.

Har du fått komplex för något den senaste tiden? Vad ska man egentligen göra åt fåniga, onödiga komplex? Skriv!

Kram!

Ps. Här är jag med hästen Garpur på Island. Det var så kallt så vi fick ha flera lager med kläder och en jättestor overall utanpå allt. Jag tycker jag ser ut som en michelingubbe

Snyft, sommaren är slut! Lite sorgligt tycker jag ändå, det gick så himla fort. Men nu har skolan börjat igen och det kan ju faktiskt vara sjukt spännande det också. Kanske har du börjat i en ny klass eller på en ny skola? Kanske har du flyttat, vuxit tio centimeter eller hamnat i målbrottet? Mycket kan hända under en sommar!

I 7:an började jag på en ny skola inne i stan. Innan hade jag gått i skolan i en liten by på landet, men när det var dags för högstadiet var vi alla tvungna att ta bussen in till Ystad och blanda oss med ”stadsborna”.

Jag minns att de första dagarna var ganska omtumlande. De som var från stan var så himla mogna och coola. De hade kommit så långt på något sätt. Vi ute från landet var fortfarande ganska mycket barn.. Var vi ihop med någon märktes det knappt, medan de från stan satt och hånglade med varandra i korridorerna, pratade om att de hade haft sex och till och med drack sprit! Sjukt läskigt. Från att ha varit ganska högljudd och självsäker blev jag plötsligt blyg, tyst och osäker…

Känner du igen dig? Har du börjat i ny skola eller ny klass? Hur tycker du att det känns hittills? Skriv!

Puss & kram från Tora

När jag gick i högstadiet var gympan det värsta jag visste. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Jag gillade inte att vara i puberteten, jag gillade inte när det kom hår och när brösten började växa ut. Min kropp och jag var inte vänner och hur fasen hade de då tänkt att jag skulle kunna stå naken ihop med andra och duscha?! Hela tanken var ju vansinnig!

Jag gjorde allt för att slippa duscha. I högstadiet tog jag med mig handduk och tvål in på toa och tvättade mig så gott jag kunde där. De andra tjejerna frågade såklart varför jag inte duschade med dem och jag svarade bara: ”Jag vill inte duscha med andra, jag gillar inte min kropp.” Det vara så synd egentligen, jag fattade verkligen inte att jag såg ut precis som jag skulle.

I gymnasiet var det så jobbigt med duschen att jag gick till skolpsykologen och fick ha en egen separat dusch. Annars hade jag vägrat vara med på gympan.

Känner ni igen er? Hatar ni också att duscha efter gympan?

Kram från Kitty!

Ps. Mitt nya nattlinne på bilden kan man ha när man inte gillar sin kropp… ehh, eller inte!