Hur skaffar man nya vänner egentligen? Ofta känns det skitsvårt men det behöver det ju inte vara. Dessutom måste man inte bli bästisar med en gång, utan man kan ge vänskapen lite tid att utvecklas. Jag har satt ihop en lista på hur jag tror att man bäst skaffar nya vänner:

♥ Var dig själv.
♥ Snacka inte skit eller bakom någons rygg för att själv känna dig bättre eller få nån på din sida.
♥ Våga ta kontakt.
♥ Ta initiativ: Ha filmkvällar och bjud på popcorn hemma hos dig. Föreslå en fika efter skolan. Eller bara börja prata på rasten.
♥ Våga leta efter vänner bland dom som du kanske först inte tror är som du, man kan verkligen bli förvånad!
♥ Säg JA! när nån frågar om du vill med på nåt kul.
♥ Om det är någon som bor nära dig så kanske kan ni börja ha sällskap till skolan ibland?
♥ Kolla om det finns någon som har samma intressen som du, kanske gillar samma filmer, böcker musik mm.
♥ Börja med någon idrott, drama eller dans i/efter skolan.
♥ Var positiv och öppen!
♥ Ha tålamod, samla mod och ta för dig!

Lycka till, jag tror på dig för fasen! Och har du fler tips som jag kanske glömt, så skriv dom nedanför här… som vanligt, alltså;)

Kram, Kitty!

Ps. Kolla vad många nya vänner jag har skaffat i sommar!

Jag har aldrig behövt börja i en helt ny klass alldeles ensam, men jag kan föreställa mig att det är OTROLIGT nervöst att komma som nyinflyttad till en klass där man inte känner någon. Snacka om press på sig själv att man vill göra ett bra första intryck!!

I 6:an skulle en ny kille börja i vår klass. Micke hette han, och vi hade fått veta en del om honom redan innan sommarlovet. Vi visste att han var från Stockholm, att hans familj hade köpt en gård på landet i Skåne och vi fick till och med se en pytteliten bild på honom. Tjejerna i klassen tyckte han var sjuuukt söt och vi hade jättehöga förväntningar på vår nya kompis!

Fasiken vad spännande det var första dagen i 6:an! Nu skulle vi äntligen få träffa Micke på RIKTIGT! Och jo, han var söt och snäll och hade fin dialekt, och efter ett tag blev han ihop med den coolaste tjejen i klassen… såklart.

Men jag undrar om han var lika cool och populär på sin gamla skola eller om han fick en ny chans hos oss? Han kanske kände en jättepress på sig att leva upp till våra förväntningar om att vara den häftiga killen från Stockholm?

Vad tror du? Skriv!

Kram!

Ps. Såhär glad kan man bli när det klommer en ny kille till klassen

När jag var yngre älskade jag tidningen Kamratposten. Det gör jag förresten fortfarande. Mina kompisar Petter och Pontus var också stora KP-fans. Vi brukade sitta tillsammans och läsa högt för varandra ur Kropp&Knopp-delen. Man lärde sig massor och fick svar på sådana frågor som var pinsamma att ställa. Ungefär som Mensbloggen alltså

Efter långt sommarlov frågade jag Petter och Pontus om de hade läst det senaste fantastiska numret av KP. De bara fnös och höjde på ögonbrynen. Plötsligt tyckte de att det var barnsligt att läsa KP och hade börjat läsa musiktidningen Okej istället.

Tänk vad mycket som kan hända under en ynka liten sommar. Jag fortsatte såklart att läsa KP i smyg.

Känner du igen det här? Har något förändrats under ditt sommarlov? Skriv!

Kram från Manne!

Man har hittat en bästis. Allting är fint, mysigt och härligt. Men hur gör man egentligen för att behålla vänskapen? Här är några tips.

Man ska…

♥ …inte snacka skit om sin bästis

♥ …inte ljuga för sin bästis.

♥…vara förstående och sätta sig in i bästisens situation. Tvinga inte henne eller honom att åka skridskor när hon är snuvig, har hosta och helst vill att ni tittar på film.

♥ …våga lita på bästisen. Försök att inte vara svartsjuk.

♥ …trösta bästisen när den är ledsen.

♥ …hitta på roliga saker att göra som båda tycker om.

♥ …berätta för sin bästis att du tycker om henne eller honom.

♥ …ställa upp för bästisen när den behöver dig.

♥ …inte avslöja bästisens hemligheter för någon annan.

Jag har aldrig ”gjort slut” med en kompis. Oftast har det blivit att vi bara har hängt mindre och mindre med varandra och så har vänskapen liksom… suddats ut. Jag tror faktiskt inte att jag har snackat om det med någon vän, någonsin. Det har varit som att båda två bara låtit det hända. Man ringer inte lika ofta längre, man hittar inte på grejer ihop lika ofta och så vips, är man inte kompisar längre och man fattar nästan inte hur det gick till.

Någon gång har jag grälat med en kompis och så har vi slutat snacka med varandra ett tag. Men till slut har någon sagt förlåt och så har vi blivit vänner igen.

När jag har varit ihop med någon och velat göra slut, då har jag aldrig bara slutat höra av mig och låtsats som ingenting. Det har liksom inte känts schysst. Men med kompisar har jag gjort så. För mig har det varit det mest naturliga och enklaste sättet, på något vis. Konstigt egentligen…

Vad tycker du? Hur gör man slut med sin kompis på ett bra sätt?

♥ Man snackar om det och båda kommer överens om att inte vara bästisar längre.

♥ Man skriver ett mail eller ett brev och berättar att man inte vill vara bästis längre.

♥ Man slutar höra av sig och bara låtsas som ingenting.

♥ Man blir bästis med någon annan utan att prata med den gamla kompisen om det

Kram!

Ps. Man får hoppas att kompisen man gjort slut med inte blir lika ensam som hästen på bilden.

Vem är världens bästa bästis frågade vi på Mensbloggen. Hela sexton svar fick vi. Vilka fina bästisar ni verkar vara allihopa!

Nu har vi valt ut två vinnare och vinnarna är:

Christine och Elin! Stort grattis till er båda!

Till alla er som inte vann: Fortsätt delta i våra tävlingar! Nästa gång kan det vara din tur att bli ägare till ett supercoolt usb-minne.

Kramar från alla oss på Mensbloggen!

Jag gick i lågstadiet i världens minsta by. Eller kanske inte riktigt världens minsta, men den var så pass liten att vi bara var tio elever i klassen. Tre tjejer och sju killar. De andra två tjejerna bodde i själva byn, medan jag bodde en bra bit utanför. De var grannar, hängde efter skolan varenda dag och var bästisar. För mig var det lite svårare. Jag bodde så himla långt bort, långt ut på en åker, att jag var tvungen att bli skjutsad om jag skulle någonstans.

Kanske var det för att vi bodde på så olika ställen som vi aldrig kunde göra saker ihop. Jag vet inte. Men det var i alla fall stört omöjligt att vara tre. Jag hamnade alltid utanför på skolgården och de andra två kunde vara riktigt taskiga.

Men så en dag började det en ny tjej i klassen och vi blev fyra! Yes, tänkte jag. Äntligen! Nu kan vi vara två och två. Men den nya tjejen kom från Stockholm och var sjukt häftig tyckte de andra, så de la helt enkelt beslag på henne. Plötsligt gick det väldigt bra att vara tre, och jag blev utanför. Igen! Det var visst inte själva grejen att vara tre som inte funkade. Det var jag som inte funkade. Tyckte de i alla fall…

Vad tycker du? Går det att var tre? Kan man vara bästis med någon men ändå låta en tredje person vara med, och umgås alla tre tillsammans? Eller blir någon alltid utanför? Kan det rentav vara bra att ha flera bästisar?

Skriv en kommentar och berätta!

Stora Mensbloggskramar!

Min första bästis hette Johanna. Vi blev bästisar i ettan och fortsatte vara det länge, fram tills vi började gymnasiet.

På låg- och mellanstadiet var det som att vi hade allt gemensamt! Vi gillade hästar, samma godis, samma teveprogram och hade nästan samma namn och samma frisyr. Men på högstadiet märkte jag att vi inte var så himla lika längre. Jag slutade att gilla hästar lika mycket som tidigare och istället började jag gilla att kolla på killarna i nian. Jag började också umgås lite med en annan tjej, Madde. Madde gillade också att kolla på killar och Johanna och jag gled liksom isär mer och mer.

I början tyckte jag det var urjobbigt och hade dåligt samvete hela tiden för att jag tyckte att jag borde vara bästis med Johanna, bara för att jag alltid hade varit det! Jag tror att hon var ledsen ibland hon med, men vi pratade aldrig om det. I gymnasiet började vi på olika skolor så då blev det naturligt att få nya kompisar, men jag tänkte fortfarande på henne ofta. Idag hörs vi på julen och på födelsedagar, så hon finns fortfarande kvar, fast långt bort.

Vad tycker du? Ska man vara bästisar bara för att man alltid har varit det? Fastän man kanske inte gillar samma saker längre?

Kram från Jonna

Ps. Jonna nu och Jonna 14 år, på en och samma bild!

En kompisrelation präglas ju som bekant av varma, härliga och kärleksfulla känslor. Man ställer upp för sin kompis, delar hemligheter och förstår varandra. Men ibland smyger sig mörkare stråk in som hotar att förgöra bästisskapet. Svartsjuka kan vara en sådan farlig känsla i kompissammanhang.

I en bästisrelation är det väldigt viktigt att man litar på varandra. Svartsjukan blir ett hot mot den tilliten. Man börjar inbilla sig saker: Att bästisen har en annan bästis i smyg, att bästisen snackar skit bakom ens rygg, att bästisen ljuger när hon säger att hon ska på handbollsträning efter skolan

Då är det lockande att börja spionera. Att huka i buskar och samla bevis mot sin bästis. Men försök att låta bli. Det är svårt att ha en bra kompisrelation om man förvandlar sig till en hemlig agent.

Men om bästisen verkligen träffar andra kompisar? Man måste nog acceptera det också. Man kan inte äga en person bara för att man är bästisar. Om bästisen ljuger och försöker mörka att den har andra kompisar så tycker jag att man har rätt att reagera och bli arg. Men om bästisen är öppen och ärlig så får man försöka att kyla ner sig och tänka att man faktiskt kan vara fantastiska kompisar, även om man kan ha kul med andra också.